Det finns en hel del att säga.

Idag verkar det vara vanligare att man har något att säga än att man lyssnar på någon. Frågan blir då om någon har riktigt tid med att lyssna.

När skrivkonsten var ung, blev alla som kunde skriva och läsa, högt ansedda och respekterade. När någon känner sig ansedd och respekterad är chansen ganska stor att man försöker leva upp till de förväntningar man får på sig. Alltså skriver man inte ner vad som helst. Och man undersöker alla de saker man skriver om mycket noggrant. I alla fall kan man hoppas att det är så.

Idag är det en hel värld fylld med människor som skriver och försöker säga något. Det blir allt svårare att veta vad som i bruset är viktigt, eller ens värt att spendera tid på att läsa. Samtidigt har det nog aldrig varit så viktigt att vi värnar om den fria yttrandefriheten.

Men hur ska vi då veta vad vi ska läsa, eller vad vi ska skriva?

Ja lite grann handlar det nog om självsanering. Sen hamnar allt större ansvar för vad vi konsumerar hos konsumenten. Detta går igen i alla områden. Vi ska inte konsumera något som inte innebär ett konsumentmässigt bättre levnadsvillkor. Nu är ju detta väldigt vagt. Och tyvärr är det så det alltid kommer att bli i en demokrati. Det vi har att säga kommer inte alltid att bli lyssnat på. Men då får vi ändå inte sluta upp med att säga det. För om vi slutar upp att säga det kommer aldrig någon att höra det.

Det viktiga är, trots att ingen verkar lyssna, agera som att hela världen gör det. Det inte bara påverkar hur man skriver eller vad man skriver. Det påverkar oxå en själv och ger motivation till att fortsätta skriva.

Winston Churchill sa, "demokrati är det sämsta av alla styrelsesätt, förutom de vi redan har provat".

Kanske är det så, men än så länge har vi inte funnit något annat sätt. Kanske kommer det att växa fram något nytt ur den era vi kanske i framtiden kommer att kalla Internet-eran. Men då är det upp till oss alla att vara med och forma denna era. Sitt inte bara tysta, säg det ni har att säga. Och när ni säger det, väg varje ord på en våg.

Konstnärlig bitterhet

Lustigt hur konstnärer kan gå omkring i världen ock känna sig missförstådda. Tänker på vad en konstnär en gång sa till mig när jag frågade vad god konst är. Han sa, "när människor känner igen sig i den uttrycksformen man har valt". Med andra ord, om folk tycker om det man gör och man därför lyckas med att sprida det. Då gör man god konst.
Nu är det bara en konstnär åsikt. Men jag tycker det är en god tanke. Däremot tycker jag inte man ska byta uttrycksform bara för att nå flera. Men man kanske ska fundera över det man säger och hur man säger det. Så länge man tror på det man gör och det alltså är äkta. Så länge ska man göra det. Men att gå omkring och känna sig missförstådd riskerar bara leda till att man blir bitter. Det är ingen som blir lyckligare av det.

Kollektivism

Lite lustigt är det att de konservativa krafterna i USA kollektivt försöker bekämpa alla uttryck för kollektivism inom alla samhällsområden. Vilket innebär att om de skulle lyckas bekämpa denna sociala samhällsyttring, så bevisar de bara att kollektivismen faktiskt fungerar.
Om det istället inte skulle fungera att bekämpa kollektivismen, då kan man se det som att man inte kan bekämpa kollektiva lösningar. Men i det ligger en paradox då det försök att bekämpa kollektivism kollektivt har misslyckats.

Macro vs micro

Funderar över microblogg versa macroblog. Finns det något motsatsförhållande där eller är det snarare ett kompletterande förhållande vi talar om. Själv är jag en tjötröv som gärna spiller ut mitt medvetande i en mängd ord vilka får representera mig själv som individ här på jorden.
Men nu under sommaren har jag hellre varit ute och upplevt saker, vad ska man annars skriva om? Detta har inneburit att jag mest använt microbloggen twitter. För att jag tycker den är föredömlig på att hjälpa till sprida saker som händer här och nu med bilder och ord. Men så fort det handlar om att skriva något som tillför något, något som är lite mer reflekterande. Då blir det denna form av kommunikation som blir användbar. Let's face it. Det är inte mycket tänkvärt som skrivs på twitter o dyl bloggar. Men det är ett snabbt sätt att förmedla vad som pågår omkring oss.
Kanske inte är så tänkvärt det som skrivs på andra bloggar heller. men det innebär i alla fall oftast en lite högre grad av reflektion.

Individuell gemenskap?

I vårt moderna samhälle där individualiteten har blivit ett honnörsord för allt fler. Där vi inte vill och inte behöver låta oss påverkas av andras smak och attityder. Där det är meningen att vi ska odla våra egna ideal, våra egna intressen och åsikter. I den världen håller vi på att vakna upp med förskräckt utrop, "VEM ÄR MED MIG?", för att upptäcka, till vår förfäran att ingen är med.
Eftersom alla andra har sina egna idéer om hur saker och ting ska vara. Dessutom har vi allt mer sällan använt våra möjligheter att diskutera oss fram till gemensamma lösningar eftersom, i individualismens namn, vi envist står på vår egen sida. Vi vill ofta inte ens veta vad andra tycker. Vi vill inte heller lägga oss i där vi har möjlighet att påverka. För vi tycker inte det är värt ansträngningen när ingen ändå kommer att lyssna på oss.
Kanske är det därför vi hellre ger oss hän till de ytliga utflykter i den låtsade drömexistens våra medier väldigt gärna tillhandahåller. Kanske det inte finns en baktanke med det, men resultatet blir i alla fall att de som har den sanna makten i det läget blir de med möjligheter att påverka våra åsikter. Kulturen vi skapar blir inte en vi skapar tillsammans, utan en vi får oss presenterad på ett smakfullt sätt.

En kultur måste skapas av oss själva, vi måste alla ingå i skapandet av den kultur vi vill leva i. Så vill vi ha möjlighet att påverka, då måste vi oxå lära oss att lyssna på andra. För en sak är helt säker, ingen sitter på hela sanningen och ingen har alla lösningar på de problem vi närmar oss. Men om vi lär oss att lyssna på varandra, diskutera och ibland låta oss övertygas. Då har vi mycket större möjligheter att åstadkomma en förändring i någon riktning. Förändringen kanske inte är precis som vi vill ha den. Men alternativet kan ju vara att allting är precis som det alltid har varit. Och det är det väl ingen som vill egentligen.
Förändringar kommer långsamt när det är många som ingår i processen och ingen får ha rätten till den absoluta makten. Men då alternativen inte är något att hylla, att någon ska ha den absoluta makten eller ingen förändring alls kommer att ske. Då tycker jag personligen att ett eftertänksamt lyssnande och tröga förändringar är att föredra.
vive la resistance.

Gudars skymning, medvetandets gryning.

Jag kommer att tänka på en god vän till mig som alltid brukade säga att "Judarna skapade historien". Men rättare hade varit att säga att de skapade tidsflödet. Genom att sluta leva enbart i de cykler naturen skapade åt oss och istället skapa händelsecykler åt oss själva, skapades förutsättningarna för en historieberättelse.
Just nu läser jag terapi och där talar man idag om att den historia vi lägger bakom oss socialt inte alltid är den enda sanna, eller ens den enda"rätta". Om vi t ex upplever att vi är problemfyllda individer. Innebär detta bara att den del av vår historia som beskrivs i sociala sammanhang är problemfylld. Men det finns en annan historia, en som sällan eller aldrig berättas. Det man försöker göra inom terapi är att finna denna historia för att ge individen en bättre förutsättning för att mindre problemfyllt liv.

Jag är säker på att ni i er bekantskapskrets har individer vilka ni har påmint flera gånger under er bekantskap att, "det där är ju inte du", "så ser inte jag på dig", "du har helt andra kvalitéter än dessa". Därigenom ger vi våra vänner tillgång till en berättelse om dem själva som är mindre problemfylld och ger dessutom möjlighet till en sundare utveckling.
Tänker osökt på alla ungdomar eller andra individer som inte har någon vilken kan delge dem en alternativ berättelse om deras historia. Tänker oxå på de ungdomar som upplever att de hemma hos familjen bara har en problemfylld historia, något de kanske slipper hos bästa vännen. Är det undra på att dessa ungdomar gör uppror, lämnar familjen, eller rymmer för att hellre umgås med sina vänner. Tyvärr leder ju detta till att synen på deras problem blir fördjupad enligt den syn som upplevs socialt hos myndigheter och den allmänna omgivningen.

Något som är ganska vanligt i familjerelationer är att barnen upprepar samma mönster soom sina föräldrar när de själva blir föräldrar. Ännu en klokhet som upprepas i religiös litteratur, bare det att man ska vara medveten om att det handlar om att tolka det som skrivits. så arvssynden får en helt annan innebörd om man tar det i beaktande.

Men när jag sitter och sammanför alla dessa områden med information, som jag gärna tar till mig. Inser jag att det kosmos vi lever i är något helt annat än det fysiska vi tar för givet. Det är ett kosmos skapat ur social interaktion, där vi hela tiden använder de individuella verktyg vi har till hands för att skapa en ny framtid för oss själva. Denna blir sen en del av den allmänna framtiden. En fram tid full av möjligheter vi inte ens kan föreställa oss. För om det är vårt medevetande som skapar världen omkring oss kan det ju inte finnas några större hinder
(fortsättning följer)

Ett socialt kosmos

Har suttit och läst lite om de senaste teorierna inom den teoretiska fysiken. Jag har upptäckt att många av de funderingar man fick då man läste religions filosofi och religions historia. Många av de tankarna dyker nu upp hos vetenskapsmän världen över. Vi kom ju fram till de ibland helt vansinniga idéerna under kvällar med för mycket vin och öl. Men man kan ju hoppas att forskarna kommer fram genom mer vetenskapliga metoder.

Hur som helst, en av de saker jag propagerade för under de många långa diskussioner jag varit med om är att det hos människan generellt, finns en inbyggd kunskap om kosmos och dess beskaffenhet. En kunskap vi håller på att sakta men säkert håller på att medvetandegöra hos oss själva. Hur skulle annars alla dessa tidiga filosofer och tänkare kunna komma så nära det, så att säga, "rätta svaret" på de mysterier som universum innehåller.
Platons grottliknelse visar sig, t ex, inte vara så tokig vid en närmare jämförelse. Idag säger forskarna på fullt allvar att vår verklighet antagligen formas utifrån en matris vilken innehåller ritningarna över hur världen ska se ut. När vi rör handen genom luften är det alltså inte en solid hand vi rör. Det som händer på kvantnivå är att universum omskapas för varje del av rörelsen så att vi upplever att handen flyttar sig. Ungefär som när man gör en animerad rörelse genom att använda ett anteckningsblock där man lägger till en ny del av rörelsen på nästa sida så att när man sen bläddrar fort ser det ut som en rörelse.
Dessutom tror de idag att det kan vara så att historien vi har lämnat bakom oss bara är en skapelse av oss själva. Det är en illusion vilken vi har skapat genom att lägga händelser i ett tidsperspektiv. Detta skulle alltså vara det som gör att vi upplever att vi levt i ett universum med en historia. En historia rörande ett helt universum skapat genom social interaktion.
(fortsättning följer)